Att vilja
Gårdagen ägnades åt Bubble & Bobble, Wild kids, Playa del sol och ett avsnitt av My name is Earl. Jag var ganska så seg. När det sen var dags för att sova så gick det inte. Det bara snurrade i huvudet. Kunde inte komma på en enda bra sak jag ville. När klockan var tre ringde till slut Patrik och pratade med mig så att jag slutade gråta. Det var skönt. Fick sova ett par timmar sen väckte syster mig i morse för vi skulle iväg och kika på studentlägenheter i Vårberg. De var okej. Eftersom vi var först där så står nu Ida först i kön och kommer alltså att få en lägenhet och då blir jag själv här i lägenheten. Och det var väl det jag ville. Eller? Inte efter nattens ensamhetsångest direkt. Jag är nog tillbaka till Östersund ärligt talat. Men jag vill nog inte dit heller. Jag vet inte alls vad jag vill just nu. Jag är förlorad.
Kanske blir det lättare att stapla upp vad jag vill och inte vill. Hur kan jag känna mig så otroligt ensam? Jag har ju alltid varit såhär ensam. Jag bor ju inte ens själv. Är det bara saknad efter Patrik? Jag har egentligen fler vänner här än vad jag har i Östersund, men jag umgås ju aldrig med dem jag har här. Patrik säger att jag ska försöka hitta på saker. Men alla jobbar ju, och de har väl inte tid med mig efter jobbet. Förresten är jag socialt inkompetent och vet inte hur man tar kontakt med människor. Nej, jag vet inte alls vad det är med mig just nu. Tårarna är nära hela tiden. Jag som trodde att det var slut på tårar efter i natt.
Det snöar bara hela tiden. Bara för att jag inte har några skidor här. Och bara för att jag längtar jätte mycket efter våren. Det är helt värdelöst med snö i Stockholm, för de kan ändå inte hantera den här. I morse såg vi först en sandbil, efter den kom en traktor som skottade snö. Värt. Jag blir tokig på Stockholm. Jag får ont i huvudet av alla avgaser och blir deprimerad av alla gråa hus. Jag känner mig bara ensam av Daniel och Ida. Jag vill inte gå ut för det finns ingen skog, ingen som jag vet om iallafall. Men snart har jag varit här ett halvår, då får jag ge upp.
* Jag vill åka skidor
* Jag vill åka snowboard
* Jag vill ha sol och värme
* Jag vill vara full
* Jag vill inte ha ont i huvudet
* Jag vill ha en lägenhet som jag trivs i
Äh, det här var ju värdelöst. Det finns ingen struktur just nu. Jag ska se på Bert den sista oskulden, eller spela Betapet. Önskar att jag orkade ta en lång promenad, men jag vill som sagt inte gå på oplogade gator i stockholmsförorten. Jag vill gå ut i skogen och ut på isar och upp på berg. Hopplöst.
Kanske blir det lättare att stapla upp vad jag vill och inte vill. Hur kan jag känna mig så otroligt ensam? Jag har ju alltid varit såhär ensam. Jag bor ju inte ens själv. Är det bara saknad efter Patrik? Jag har egentligen fler vänner här än vad jag har i Östersund, men jag umgås ju aldrig med dem jag har här. Patrik säger att jag ska försöka hitta på saker. Men alla jobbar ju, och de har väl inte tid med mig efter jobbet. Förresten är jag socialt inkompetent och vet inte hur man tar kontakt med människor. Nej, jag vet inte alls vad det är med mig just nu. Tårarna är nära hela tiden. Jag som trodde att det var slut på tårar efter i natt.
Det snöar bara hela tiden. Bara för att jag inte har några skidor här. Och bara för att jag längtar jätte mycket efter våren. Det är helt värdelöst med snö i Stockholm, för de kan ändå inte hantera den här. I morse såg vi först en sandbil, efter den kom en traktor som skottade snö. Värt. Jag blir tokig på Stockholm. Jag får ont i huvudet av alla avgaser och blir deprimerad av alla gråa hus. Jag känner mig bara ensam av Daniel och Ida. Jag vill inte gå ut för det finns ingen skog, ingen som jag vet om iallafall. Men snart har jag varit här ett halvår, då får jag ge upp.
* Jag vill åka skidor
* Jag vill åka snowboard
* Jag vill ha sol och värme
* Jag vill vara full
* Jag vill inte ha ont i huvudet
* Jag vill ha en lägenhet som jag trivs i
Äh, det här var ju värdelöst. Det finns ingen struktur just nu. Jag ska se på Bert den sista oskulden, eller spela Betapet. Önskar att jag orkade ta en lång promenad, men jag vill som sagt inte gå på oplogade gator i stockholmsförorten. Jag vill gå ut i skogen och ut på isar och upp på berg. Hopplöst.
Kommentarer
Trackback