Kvinnodag
Jag vet inte om jag försöker samla pluspoäng hos mina manliga läsare eller varför jag reagerade på detta sätt i morse som jag helt plötsligt tagit parti för att inte fira den internationella kvinnodagen. Men egentligen har jag ju aldrig varit för någon kvinnodag. Kanske är det så att jag i grund och botten är så mycket för jämställdhet att jag anser att med en kvinnodag blir det ju inte längre jämställt om vi inte även har en internationell mansdag. Alla ska ses utifrån individ och inte kön och med detta kvinnodagsfirande blir ju skillnaden mellan könen ännu mer påtaglig. Nu säger jag inte heller att män och kvinnor är lika. Det finns ju både en fysisk och psykisk skillnad, men varför ska vi som kvinnor tvingas till att skapa dessa motpoler till det mansdominerade samhället för att få våra röster hörda? Är inte vårat samhälle så långt gånget att kvinnor och män värderas lika högt? Nej, antagligen inte och därför får jag finna mig i kvinnodagar och politiska partier vars valmanifest bygger på feminism.
Kanske är min reaktion den här för jag vill inte bli påmind om att jag är kvinna. Jag börjar nästa gråta när jag tänker på att jag kanske aldrig kommer att få ett hyfsat jobb just pågrund av att jag är kvinna. Jag är 25 år och förväntas skaffa barn inom de närmaste tio åren. På grund av detta kommer jag att dömas. Det hela är otroligt läskigt om det nu är sant. Jag vet vad Patrik skulle säga, något om att det inte är så. Det här är något som vi alltid kommer att vara oense om. Men föreställ dig själv att du är chef på ett företag som ska nyanställa. Vem skulle du anställa? En ung kille eller en ung tjej? Vi säger att de båda sitter inne på precis samma kunskap, de har båda fast förhållande och bor i villa. Jag har själv suttit och intervjuat unga tjejer, jag har själv diskuterat hur viktigt det är att den person vi anställer kan jobba kvar ett bra tag. Med Anna var det ju så viktigt att den vi anställde inte försvann efter ett litet tag, så att Anna kunde känna sig trygg. På ett företag vill man ju gärna hålla nere sina kostnader och med nån som ska vara hemma och föda blir ju kostnaderna högre. Då måste det ju anställas en till person som ska gå in på ett vikariat.
Nej, fy bubblan! Här blir det inga barn gjorda! Jag vill inte tvingas välja mellan barn eller karriär, men jag vet att jag nog skulle orka med båda. Det kanske är det jag behöver med all min extra tid. Kids, alltså! Då skulle jag ju ha något att göra på dagarna. Det är väl det min kropp bara går och väntar på. Att jag ska ha fullt upp dygnet runt för då mår jag som allra bäst. Mamma sa förresten för nån dag sen att om jag fick barn skulle hon kunna gå i pension och ta hand om barnen. "Nu är det din och Idas tur att göra karriär." Allt är kirrat!
Fredag imorgon alltså.
Varför skulle det vara att samla pluspoäng hos de manliga läsarna att inte uppmärksamma kvinnodagen? Är man som man skyldig att inte tycka om den? Vad är det för typer av män som inte förstår kvinnodagens betydelse? Är det några man som kvinna vill blidka?
Vad har egentligen kvinnodagen för betydelse? Ingen alls va, i praktiken?
För egentligen är det i dagsläget en skapad problematik, inte såsom förr. För skillnaderna inom könen är många gånger större än mellan könen.
Samhället har gått så långt att kvinnor och män värderas lika lågt. Det finns ingen värdighet längre - och däri ligger problematiken. Det moraliska förfallet. Det enda man kan göra är att åtminstone vara sann mot sig själv och inte ställa upp på spelreglerna.
Agerar såklart innan jag tänkt klart, missade hälften, men det gör inget för det var mindre viktigt.