Weinerbröd
Jag skulle kanske kunna leva på weinerbröd, men det vore kanske dumt. Längtar bara hem från jobbet idag. Första helgen på mycket länge som jag inte har något inplanerat. Ska läsa ut min bok och sunka vid datorn och laga god mat. Finemang. Kanske drar en sväng på stan för att kompensera min ovilja att shoppa när vi var i Italien. Ångrar mig ganska rejält att jag inte köpte vissa saker. Som mina drömskor t.ex, jag kunde väl ha använt dem ändå, det har ju aldrig hindrat mig förut att gå omkring i för stora skor. Eller ett träningsställ från kappa, för det kan ju vara skönt och bra att ha, eller ett bara fornarina jeans för 26 euro är faktiskt inte så dumt, men expediten var faktiskt hemskt otrevlig och det ska minsann inte löna sig att vara otrevlig tänkte jag och gick därifrån utan jeans. Nåväl, det blir nog milano igen med V och då ska jag minsann unna mig. Har inte gjort så mycket vettigt här på jobbet idag, men jag är här och jag har fått tillbaka min dator. Men jag finns här om någon behöver min hjälp och jag kommer säkert att komma igång någon gång i eftermiddag och kanske jobbar över en liten stund.
Känner mig gräsligt osocial och skulle helst bara vilja krypa ner i sängen när jag kommer hem och ligga där till på måndag. Känner att jag skulle behöva umgås med lillasyster en smula eller dansa med A, eller kanske ta mig iväg för att hälsa på någon annan av mina bortglömda vänner. Men är det bara jag som känner såhär? Det är väl lika mycket allas ansvar att försöka umgås. Är jag den enda som har dåligt samvete för att jag är usel på att höra av mig? Antagligen inte, men jag måste hela tiden intala mig själv att det inte bara är mitt fel att jag nästan aldrig träffar mina vänner. De kanske helt enkelt trivs kanonbra utan att träffa mig och tycker mest att det är jobbigt att vistas i min närhet. Vad vet jag. Antagligen är det kanske inte riktigt så. De är säkert som jag, de har lite dåligt samvete och längtar efter mig lika mycket som jag längtar efter dem ibland, men de har liksom inte ork eller lust. De jobbar ganska mycket eller har andra saker som de pysslar med och när de så äntligen blir lediga en helg så är de så trötta att de bara vill sova, eller läsa eller sticka en tröja. Så tror jag att det är. Allt vore så mycket enklare om vi alla bara bodde i samma korridor så att vi kunde springa och hälsa på varandra lite när vi ville. Det var fantastiskt på Kyrkgatan i Östersund, det måste ha varit den mest otvungna tiden i mitt liv. Det behövdes inga telefonsamtal eller sms, det var bara att dyka upp, landa i en säng och snacka skit och käka pasta och se på big brother eller gå en sväng på stan. Jag älskar er som var där och då, för det var en utav de bästa tiderna i mitt liv. Det var som att vi var barn på nytt och gick för att plinga på en dörr och fråga: "Ska vi leka?" Men vi behövde inte ens fråga, det var bara att kliva på om nu inte dörren var låst förstås. Kom tillbaka otvungenhet!
Jag ska köpa ett slott när jag blir stor. Där ska alla få bo som jag älskar. Det är många det.
Känner mig gräsligt osocial och skulle helst bara vilja krypa ner i sängen när jag kommer hem och ligga där till på måndag. Känner att jag skulle behöva umgås med lillasyster en smula eller dansa med A, eller kanske ta mig iväg för att hälsa på någon annan av mina bortglömda vänner. Men är det bara jag som känner såhär? Det är väl lika mycket allas ansvar att försöka umgås. Är jag den enda som har dåligt samvete för att jag är usel på att höra av mig? Antagligen inte, men jag måste hela tiden intala mig själv att det inte bara är mitt fel att jag nästan aldrig träffar mina vänner. De kanske helt enkelt trivs kanonbra utan att träffa mig och tycker mest att det är jobbigt att vistas i min närhet. Vad vet jag. Antagligen är det kanske inte riktigt så. De är säkert som jag, de har lite dåligt samvete och längtar efter mig lika mycket som jag längtar efter dem ibland, men de har liksom inte ork eller lust. De jobbar ganska mycket eller har andra saker som de pysslar med och när de så äntligen blir lediga en helg så är de så trötta att de bara vill sova, eller läsa eller sticka en tröja. Så tror jag att det är. Allt vore så mycket enklare om vi alla bara bodde i samma korridor så att vi kunde springa och hälsa på varandra lite när vi ville. Det var fantastiskt på Kyrkgatan i Östersund, det måste ha varit den mest otvungna tiden i mitt liv. Det behövdes inga telefonsamtal eller sms, det var bara att dyka upp, landa i en säng och snacka skit och käka pasta och se på big brother eller gå en sväng på stan. Jag älskar er som var där och då, för det var en utav de bästa tiderna i mitt liv. Det var som att vi var barn på nytt och gick för att plinga på en dörr och fråga: "Ska vi leka?" Men vi behövde inte ens fråga, det var bara att kliva på om nu inte dörren var låst förstås. Kom tillbaka otvungenhet!
Jag ska köpa ett slott när jag blir stor. Där ska alla få bo som jag älskar. Det är många det.
Kommentarer
Trackback