endumen

Mian ringde och jag fick helt plötsligt ett slag av ångest. Mian tycker att mycket är dåligt här i världen, jag kan hålla med henne, men jag skrattar också en hel del för jag vill inte gå in i någon sorts bitterhet. Det finns mycket som är fint med världen också. Hursomhelst frågar jag Mian vad vi ska göra med världen och då säger hon att vi ska ha en hantverksby med JD. Huvva! Det var här ångesten började. Mian och JD är ju två av de mest intelligenta och kreativa människor jag känner. Allt de rör vid blir ju bra, hur ska jag kunna sitta och skapa saker bredvid dem när allt jag gör ser ut som bajs? Nåväl, bort med ångesten. Vi kommer nog aldrig att ha en liten hantverksby, jag kommer att bli kvar i stan och fortsätta att sträva efter ett högavlönat jobb. När jag blivit fast anställd kommer jag att försöka avla fram ett par tre avkommor för att sedan leva ett svennigt familjeliv resten av livet. Nu fick jag ångest igen. Jag vill inte leva ett svennigt familjeliv. Jag vill ju ha kids med V, men jag vill inte att det ska bli svennigt. Men det borde inte bli det med V, jag tror att han är med på noterna. Jag måste jobba vidare och sluta tänka på det där.

Det är lustigt när man jobbar alltså. Jag tänkte liksom idag att jag skulle jobba till fem, sen tänkte jag att jag skulle jobba till fyra. Sen så lovade jag mig själv att gå igenom ett visst antal produktioner. Nu är klockan helt plöstligt tre och jag har en radda med produktioner kvar att gå igenom. Ja, så nu ska jag göra det och sen kan jag åka hem. Och jag har faktiskt jobbat på väldigt bra idag. Jag är ganska duktig ändå, förutom att Torbjörn kommer och stör ibland. Men jag överlever. Om tre timmar sitter vi i bilen till Närke.

Fasen! Det regnar ju ute! Jag ska ju cykla hem sen, hoppas innerligt att det har slutat om en timme.