endumen

Jag blir helt knasig av den här ensamheten alltså, jag börja inse nu varför jag känner mig så ensam. Jag sitter ju här på kontor hela dagarna och känner mig ensam, jag har ju ingen att prata med. Jo, jag kan ju gå in till min chef eller hänga lite hos Torbjörn, men de har ju egna jobb att sköta, de vill ju inte ha mig drällandes där, här jobbar man solo. Just nu sitter jag här för jag har lovat min chef att jag ska klottra ihop ett nytt datorprogram som jag vill ha det, det är jag själv som sagt att jag kan göra det. Jag tror att det kan bli bra också, men det hade varit så mycket lättare om jag hade haft en kompis här som jag kunde bolla idéer med. Jag har förut alltid hävdat att jag inte tycker om att jobba i grupp, men nu inser jag att jag gör nog det, allt blir ju så mycket enklare då och dessutom behöver man inte känna sig så ensam.

Såhär efter semestern känner jag ju mig ännu mer ensam eftersom jag umgåtts med V dygnet runt. Det skulle kunna vara påfrestande, men det ni kanske inte vet är att V och jag umgås i stort sett dygnet runt jämt. Vi sitter nämligen och mailar till varandra när vi jobbar, det är små frågor eller funderingar, och det känns tryggt att ha ett litet stöd där hela tiden och jag kan efter lunchen berätta om alla små tankar som vandrat genom hjärnan den senaste timmen. Ja, det är nog inte helt normalt, men det är mycket bra när det är lite såhär ensamt.

Idag åt jag lunch själv. Vet inte om de andra ätit, min chef skulle inte äta, han gör så ibland. Han tror att han är tjock och inbillar sig att han ska bli smalare av att äta frukt istället. Ack så fel han har, jag har påtalat detta för honom, men han lyssnar inte. Frukt är godis!, säger jag. Det tror jag inte på!, säger han.

Hursomhelst, de bästa dagarna på jobbet är när jag får gå runt i huset och hjälpa folk, idag tycks jag inte kunna vara till någon hjälp. Men nu skriver jag av mig i min ensamhet för att inte bli knasig av alla mina tankar.