Gud älskar mig.
Det här med att ha training, dvs utbildning i nya saker får mig att må lika dåligt som när jag gick på gymnasiet. I morse kunde jag inte ens förmå mig själv att äta upp min ynkliga frukostmacka för jag mådde så dåligt och gråten satt i halsen. Anledningen till detta var att vi skulle undervisa varanda. Jag kräks inombords av nervositet.
Igår kunde jag ju skolka från detta eftersom jag så lägligt skulle till ortopeden. Jäj! Idag tyckte de helt plötsligt att jag inte behövde vara med. "Du ska ju ändå inte göra det här sen." Det hela var bara skitsnack, de såg mina tårögda ögon och min osäkerhet frambringade säkert en smärre ångest i rummet, så de beslutade att låta mig slippa. Gud älskar mig. Jag bara glider genom livet. Alla borde hata mig för att jag oftast slipper undan från allt jag tycker är läskigt.
Förlåt.
men näääj..du hade säkert varit jättebra. va synd att du inte fick chansen att visa det..
ja, antagligen. Superbäst!
JAA
Tror jag med, du hade ägt! Men jag är likadan, prestationsångestdeluxe.
Ja, det är fan i mig orättvist! Jag har gjort bort mig inför Roland Hjort (Whyred), Mattias Lind (Julian Red) och Cia Jansson (Elle - verkar i och för sig digga mig detta till trots) bl a. Inget jag egentligen bryr mig så mycket om på efterhand (förutom möjligen trist om det skulle komma en dag när man söker jobb och de minns en..), men det var plågsamt för stunden. FY FAN! Vad gör man åt detta, när det svartnar för ögonen och pratet bara kommer..? Efter ex antal kurser i kommunikation måste jag betrakta resultatet=mig, som besegrad. Är ju inte blyg. Pratar alltid för mycket. Men det är någonting med det där att ha alla ögon på sig när man inte valt det själv.. Att känna sig tvingad, upptryckt i ett hörn. Det tål jag inte! Så nu mera spelar jag in mig själv, och svarar bara på frågor efteråt irl ist. Så har jag inte slängt bort dyrbart arbete, besparat mig ångesten och förhoppningsvis haft lite kul på vägen. Att behärska prat inför folk är kraftigt överskattat! Ett litet tips, med dagens härliga teknik som stöttesten.:)
Vi är så lika du och jag. Jag har bestämt mig för att sluta på italienska-kursen, jag lär mig ingenting för jag koncentrerar mig på hur jobbigt allting är och när det blir min tur att prata, och usch vad nervöst och jobbigt, gruvar mig hela veckorna för det. Men nu slutar jag och får några privatlektioner istället. Kan nog var bättre för såna som du och jag! Ångest och tårar har denna kurs bidragit till! Inte mkt annat...