endumen

Igår kändes det som att vi kom iordning i lägenheten, känns lite overkligt nästan att det kan gå så fort från att man hatar allt bara för att det ser för jävligt ut till det att det blir så fint att man inte riktigt förstår att det är här man bor.

Jag har dock sparat en massa kartonger som jag måste gå igenom. Började lite smått igår kväl efter att V's mor och bror blivit ivägkörda till nåt hotell i Gamla stan. Överst i en av kartongerna låg ett brev från min gamla pojkvän. Han den där som alltid kommer att vara den stora kärleken. Har svårt att tro att någon kommer att kunna ta den platsen. Det där brevet var ett hatbrev skrivet på mitt brevpapper. Herrn hade i ilska snott ett supergulligt brevpapper av mig och kryssat över de gulliga små figurerna på det för att vara elak, det kan jag garva åt. Han visste precis hur mycket jag älskade det där brevpapperet. Jag citerar:

"Du anser dig vara så intelligent och djup. Alla andra är så jävla ytliga och äckliga. Du vet inte ett skit. Allt du skriver är oftast bara tomma ord om pojkar och "tyck synd om mig". Faan L ta dig i kragen! Du ska veta att jag skäms över dig. Din sociala förmåga är nästan noll. Jag står inte ut med det. Jag skäms varje gång du är med mig och mina vänner, du är spydig och girig. Du kan sitta och småle när du tänker på dina pengar eller när du fått dina chips. Har du någonsin hört talas om generositet. Man måste vara generös och bjuda på sig själv. Du ska inte tro att du är någon förens du är någon. Väx upp och hitta dig själv eller vice versa."

Därefter följer några rader som jag aldrig reflekterat över de andra gångerna jag stött på det här brevet:

"Är det nåt som stör mig just nu så är det min psykiska hälsa. Jag mår riktigt dåligt. Jag vill inte träffa dig. Klumpen i bröstet bara växer. Jag vill inte vara med nån, det känns som jag har tappat bort mig själv på den långa vägen."

Det här brevet har funnits med i säkert sju år. Kan inte minnas att det tog slut efter det här brevet. Jag klängde mig säkert fast, men sen när jag försökte släppa taget var det han som klängde sig fast. Jag minns inte varför vi ens var tillsammans. Från början var det säkert kärlek, men sen då? Minns inte, minns inte att han mådde dåligt, minns bara att jag var elak. Jag längtade hela tiden efter bättre. Så som jag alltid har gjort: Missar jag den stora drömprinsen nu när jag befinner mig i det här förhållandet? Jag håller på att växa ifrån det där, ja, jag kan inte säga att jag är helt frisk, tanken slår mig ibland när jag är arg. Då funderar jag på om inte allt vore så mycket bättre om jag hade en kille som inte var intresserad av sport. Men sen undrar jag om det finns såna killar, och om de finns så måste det vara ganska påfrestande att ha en pojkvän som är som en själv. Jag tycker nog trots allt om att V är så sportintresserad som han är, då får jag ha mina klistermärken och brevpapper ifred, dessutom har jag aldrig hittat en karl som behandlar en disktrasa så väl. Tillbaka till brevet.

Jag har alltså sparat det i sju år och varje gång jag plockat upp det har jag gråtit över att jag är en så hemsk människa. Igår knölade jag ihop det och slängde det, V manade mig att göra det, han anser inte att jag är en exakt så hemsk människa som det stod i brevet. Jag är spydig säger han, men han vet att det är sån jag är bara. Usch, jag vill väl inte vara spydig heller. Måste sluta upp med det. Men jag väljer här att dementera brevet och försvara mig, det kanske var sådan jag var en gång i tiden, men jag vill inte vara det längre. Och om någon tycker att jag är en hemsk människa så får ni säga det så att jag kan bättra mig.

"Du anser dig vara så intelligent och djup. Alla andra är så jävla ytliga och äckliga. - Jag har aldrig ansett mig själv vara intelligent, eller har jag det? Ja, jag kanske har det, men jag har aldrig varit intelligent. Jag är ju en vanlig medelmåtta. Alltid. Jag minns inte hur det var när jag var nitton, hur jag tänkte eller vad jag kände, jag var ett barn fortfarande. Jag var absolut inte mogen att tänka på någon annan än mig själv. Jag var bara vilsen. Idag vet jag att jag är hyfsat bra och jag dömer ingen.

"Allt du skriver är oftast bara tomma ord om pojkar och "tyck synd om mig". - Det var det enda jag brydde mig om i min tonår.

Faan L ta dig i kragen! - Tror inte att jag fortfarande vet hur man tar sig i kragen.

Du ska veta att jag skäms över dig. Din sociala förmåga är nästan noll. Jag står inte ut med det. - Min sociala förmåga är fortfarande noll. Det är vad jag hävdar, men om man stoppar in mig i ett socialt sammanhang ska ni se att jag ändå lyckas hyfsat bra. Får fråga någon annan om det där, jag vill själv hävda att jag trots att jag ibland är panikslagen inför vissa saker så brukar det ordna sig. 

Jag skäms varje gång du är med mig och mina vänner, du är spydig och girig. - Ja, spydig är jag mot dem jag bryr mig mest om. Tror att det är så man är i min familj, min syster är likadan. Det är så vi kommunicerar. Jag ska tänka på det, jag lovar. Måste på något sätt tänka bort det där. Girig också, nej, det kan jag inte påstå. Jag har varit, jag vet, men nu skulle jag kunna ge bort min käraste ägodel.

Du kan sitta och småle när du tänker på dina pengar eller när du fått dina chips. Har du någonsin hört talas om generositet. Man måste vara generös och bjuda på sig själv. Du ska inte tro att du är någon förens du är någon. Väx upp och hitta dig själv eller vice versa." - Mina pengar, var jag verkligen sån? Inte nu längre väl? Näää.. Det där med chipsen är en lustig historia, det var verkligen det bästa jag visste, jag skulle kunna döda över chips. Bjuda på mig själv, jamen, det kan jag väl? Annars skulle jag väl inte ha den här bloggen.

Nu slänger jag brevet och lovar att bli en ängel.

MOhahahaha!