Feg-skit!
Nej, jag kom ju inte iväg till sats idag. Det gick bara inte. Jag satt som fastklistrad i soffan och bet på naglarna. Vet inte hur jag någonsin ska lyckas komma iväg till en träningslokal. En gång var jag på Friskis och Svettis. Då var jag där med Kerstin. Kerstin var assistent hos Anna förut. Jag kände inte Kerstin så bra och därför kunde jag inte banga. Johan känner jag ganska så bra, men jag är rädd att han ska bli besviken. Men förhoppningsvis överlever han.
Vet inte varför jag måste vara så rädd. Jag skulle ju kunna göra en massa roliga saker om jag inte vore så rädd. Klättra t.ex och bowla. Jag har aldrig gjort det bara för att jag är rädd. Spela minigolf har jag heller aldrig gjort sen jag var liten. Varför tror jag att jag är skitdålig på allt och att det därför inte är någon idé att testa? Det är ju egentligen inte något att skämmas för heller. Jag är dessutom inte så himla dålig på någonting jag har testat. Förutom att spela fiol dårå, men jag är ju bättre än alla andra i min familj iaf.
När jag gick i skolan från 7:an och upp tills det jag slutade gymnasiet var idrott det bästa jag visste (med undantag för nian då vi hade en urusel gympalärare på Åkerö som diskriminerade min klass något helt otroligt genom att dela av gympasalen och lägga ut mattor på golvet där vi kunde stå på händer och i den andra delen av salen fick killarna spela innebandy). Idrott och mat. Att äta mat alltså. Ja, friidrott har jag förstås aldrig gillat eftersom det handlar om individuella prestationer och då syns det ju på en gång att jag inte är nån vidare talang. Men innebandy, volleyboll och basket har jag alltid gillat. Det är otroligt skoj och jag funderar ibland på vad som hade hänt med mig om jag hade fått chansen att utöva någon utav dessa idrotter på min fritid. Men nu är jag uppvuxen i Leksand där såna aktiviteter nog inte existerade när jag växte upp och gjorde de det så var det i så liten skala att jag inte ens visste om det. Jag höll på med trupp-gymnastik ett tag, men hamnade snett en gång när jag skulle göra kullerbytta över en plint och blev så rädd att det bara inte gick mer. Jag blev stel som en pinne och fick lov att sluta. Men varför jag aldrig lärde mig att hjula förstår jag fortfarande inte. Jag testade fotboll också, men de där flickorna från Åkerö hade ju spelat så mycket längre och var därför riktigt elaka mot oss som kom utifrån byarna så vi slutade allihop. När jag gick på högstadiet började en hel drös med tjejer att spela innebandy i Insjön. Men det var lite för långt för mig att åka till Insjön. Jag har aldrig varit så bra på att be mina föräldrar om tjänster. Jag vet inte heller om jag var så intresserad av att spela innebandy just då. Jag hade inte riktigt några kompisar bland de där sportiga tjejerna, eller jo det hade jag. Maja.. Fantastiska och smarta Maja. Nåväl.. När jag började på gymnasiet funderade jag på om jag skulle börja spela innebandy, men tyckte väl att det då var lite försent. Minns att jag diskuterade det med Therese Wholin nån gång, av alla människor..
Kanske är det det här med fötterna litegrann som hindrat mig. Jag har inte riktigt vågat för jag är rädd för att det ska göra ont. Men jag vågar ju åka snowboard utan att skämmas eller var rädd för att det ska göra ont.
Men med alla dessa fantastiska människor omkring mig under tidens gång förstår jag inte i denna stund varför jag känner mig så ensam. Alla dessa fantastiska människor som jag fått äran att älska. Som tar hand om mig och som jag ibland har fått tagit hand om. En del rötägg har jag också träffat, men jag är även tacksam för det. :) Men varför sitter jag här och är feg och ensam en lördag i februari? Vad gör alla andra? Hur botar man ensamhet och rädsla?
Vet inte varför jag måste vara så rädd. Jag skulle ju kunna göra en massa roliga saker om jag inte vore så rädd. Klättra t.ex och bowla. Jag har aldrig gjort det bara för att jag är rädd. Spela minigolf har jag heller aldrig gjort sen jag var liten. Varför tror jag att jag är skitdålig på allt och att det därför inte är någon idé att testa? Det är ju egentligen inte något att skämmas för heller. Jag är dessutom inte så himla dålig på någonting jag har testat. Förutom att spela fiol dårå, men jag är ju bättre än alla andra i min familj iaf.
När jag gick i skolan från 7:an och upp tills det jag slutade gymnasiet var idrott det bästa jag visste (med undantag för nian då vi hade en urusel gympalärare på Åkerö som diskriminerade min klass något helt otroligt genom att dela av gympasalen och lägga ut mattor på golvet där vi kunde stå på händer och i den andra delen av salen fick killarna spela innebandy). Idrott och mat. Att äta mat alltså. Ja, friidrott har jag förstås aldrig gillat eftersom det handlar om individuella prestationer och då syns det ju på en gång att jag inte är nån vidare talang. Men innebandy, volleyboll och basket har jag alltid gillat. Det är otroligt skoj och jag funderar ibland på vad som hade hänt med mig om jag hade fått chansen att utöva någon utav dessa idrotter på min fritid. Men nu är jag uppvuxen i Leksand där såna aktiviteter nog inte existerade när jag växte upp och gjorde de det så var det i så liten skala att jag inte ens visste om det. Jag höll på med trupp-gymnastik ett tag, men hamnade snett en gång när jag skulle göra kullerbytta över en plint och blev så rädd att det bara inte gick mer. Jag blev stel som en pinne och fick lov att sluta. Men varför jag aldrig lärde mig att hjula förstår jag fortfarande inte. Jag testade fotboll också, men de där flickorna från Åkerö hade ju spelat så mycket längre och var därför riktigt elaka mot oss som kom utifrån byarna så vi slutade allihop. När jag gick på högstadiet började en hel drös med tjejer att spela innebandy i Insjön. Men det var lite för långt för mig att åka till Insjön. Jag har aldrig varit så bra på att be mina föräldrar om tjänster. Jag vet inte heller om jag var så intresserad av att spela innebandy just då. Jag hade inte riktigt några kompisar bland de där sportiga tjejerna, eller jo det hade jag. Maja.. Fantastiska och smarta Maja. Nåväl.. När jag började på gymnasiet funderade jag på om jag skulle börja spela innebandy, men tyckte väl att det då var lite försent. Minns att jag diskuterade det med Therese Wholin nån gång, av alla människor..
Kanske är det det här med fötterna litegrann som hindrat mig. Jag har inte riktigt vågat för jag är rädd för att det ska göra ont. Men jag vågar ju åka snowboard utan att skämmas eller var rädd för att det ska göra ont.
Men med alla dessa fantastiska människor omkring mig under tidens gång förstår jag inte i denna stund varför jag känner mig så ensam. Alla dessa fantastiska människor som jag fått äran att älska. Som tar hand om mig och som jag ibland har fått tagit hand om. En del rötägg har jag också träffat, men jag är även tacksam för det. :) Men varför sitter jag här och är feg och ensam en lördag i februari? Vad gör alla andra? Hur botar man ensamhet och rädsla?
Kommentarer
Trackback