Att alltid vara rädd

Gårdagen blev ju inte riktigt som väntat. Satt hemma allena och såg på tv och drack lite bubbel och sen drog jag in till stan. Träffade V på Max en stund innan han skulle till jobbet, sen åkte jag till söder för att försöka att få tag på A, lättare sagt en gjort. Efter 40 minuter i regnet med leggings var jag ganska så less och åkte istället hem och käkade hamburgare och såg på Taking lives. Somnade därefter på ett kick vilket är ovanligt när i V ligger bredvid, så när V kom hem tyckte jag att det bara hade gått en sekund från det att jag somnade. Helt ultimat. Tror att V ska vara hemma idag istället för att träffa sina pysselkompisar, så då får vi se vad det blir att vi hittar på. Jag ska käka lite frukost strax och se på nån film. Skulle aldrig kunna sova som V gör med någon bredvid mig som inte väsnas så mycket, utan mest bara är där och är levande och vill göra saker hela tiden. Jag hade inte kunna sumpa dessa chanser.

Tänkte på det igår när jag var ute på stan själv i regnet att jag numera har blivit lite skraj för att gå omkring ensam. Det har jag aldrig varit förut. Det känns dumt, att jag är rädd alltså. Jag får ju inte bli så rädd att jag inte vågar mig ut själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback