endumen

Jag kom hem och jag klädde av mig och la mig på sängen och såg på nån fånig sitcom på nån fånig kanal och jag började att gråta. Det har liksom varit påväg hela dagen, men nu trillade allt ur mig när jag kom hem till ensamheten.
Jag var på fjällgatan 45 och träffade en doktor som var trevlig och sa att jag kanske behöver en operation om jag vill bli bra. Nu är det bara att bestämma om jag vill bli opererad för då skickar han mig till karolinska. Mina fötter är alldeles för stela och det är därför det gör ont, och jag är för ung för att ha ont.
Sedan blev jag röntgad och lyst, för röntgen hjälpte tydligen inte. Jag låg på den där britsen i över en halvtimme och jag vet inte vad jag tänkte på just där och då. Kanske vilka som brukar ligga på den där britsen annars. Hur många i min ålder som brukar ligga på den där britsen. I alla väntrum fanns bara människor med grått hår.
Gick sedan från Fjällgatan till vasaplan och träffade V som var lika vacker som vanligt, men när V frågade vad de hade sagt så kände jag att orken rann ur mig. Jag håller mig så lugn hela tiden. Lugn och saklig. Men sen när jag kom hem kom tårarna och nu känns ju allt lite bättre. Jag fick i mig lite yoghurt trots att jag egentligen inte vill ha nån mat. Jag vill rymma som vanligt.

Men hela tiden inser jag att det inte är någon idé att rymma från den här staden. Den kan fascinera varje dag och just nu längtar jag inte efter något annat än att få uppleva våren med V i den här staden.