endumen

För första gången i mitt liv har jag fått frågan om jag har ätstörningar. Fundersam blev jag en smula, men jag har tänkt på det förut. Visst fan har jag ätstörningar. Jag har alltid varit helt fixerad vid mat. Mat är ju något av det bästa jag vet. Jag har alltid ätit med stor glädje, men jag har också haft perioder när jag mått dåligt då jag inte har ätit någonting alls utan levt på snus och vatten. Och nu har jag blivit fixerad av LCHF-kosten så att jag får dåligt samvete om jag äter kolhydrater. Så ja, någon sorts ätstörning kan man väl säga att jag har. Men har inte alla flickor ätstörningar? Kanske inte alla, men många? Kommer ätstörningarna inifrån eller kommer de från trycket utifrån? Dock har jag aldrig kräkts upp någon mat eller svultit någon längre tid, jag skulle helt enkelt inte klara av det. Dessutom är jag ju så lyckligt lottad att jag inte har så mycket till sockersug, det kommer bara när jag är hungrig. Jag är inte förjust i glass eller fika överhuvudtaget. Klart det går ner om jag blir bjuden, men tänker jag på socker blir jag nästan illamående. Nej, så mycket till ätstörning har jag inte om man jämför med en riktig ätstörning, men en liten ätstörning, en sån där som många flickor tycks ha, att de inte ska bli feta. Det är sorgligt.

Fick den här länken i en kommentar, är det något av intresse?