endumen

Är otroligt frustrerad över att jag inte kan blogga samtidigt som jag cyklar, kommer på en massa bra när jag sitter på min cykel. Vad ska jag göra åt det?

Igår cyklade jag först till Fryshuset från Sollentuna utan att bli blöt. Det blåste en del, men inget regn gav sig på mig.

Sammankomsten var bra och värdefull precis som väntat. Dock stör det mig enormt att jag tycker att dessa sammankomster har motsatt effekt på mig. Vi ses för att vi ska kunna mota bort våra orosmoln, men jag har ju inga orosmoln när jag kommer dit. Det är när jag åker därifrån som orosmolnen kommer. Men det är värdefullt ändå. Blev igår satt för att testcoacha någon som hade ett problem som var rena raka motsatsen mot vad jag är. Jisses, det var klurigt.

När sammankomsten var slut cyklade jag genom Stockholm med pannlampa på skallen. Känner mig fantastiskt löjlig med pannlampan, men har den mest för att skydda mig själv. Jag syns juh! Tänk om jag hade vetat detta när jag var 16 år att jag skulle cykla genom Stockholm med pannlampa utan att skämmas det minsta. Det glädjer mig att jag inte är 16 år. Jag tror att jag kommer att bli en perfekt coach trots allt.

När jag kom hem hade jag förvarnat V om att jag säkerligen skulle grina. Det kom inte så mycket tårar, jag var mest arg. Arg för att jag känner mig så vilsen och att ingen hjälper mig. Arg för att ingen har frågat vad det är jag vill. Jag kan inte minnas att mina föräldrar har frågat mig vad jag vill. Att de inte stöttat mig i mina val. För om jag velat något har jag fått ett Näää... tillbaka. Det är just nu jag som coachar min mamma till att bli den mamma som jag hade behövt när jag var tonåring. Jag ville inte läsa Natur på gymnasiet. Jag ville bli glasblåsare, men vi hade en störd syo som tyckte det var en alldeles för smal inriktning och jag tror inte att han riktigt orkade ta reda på hur man flyttar en flicka till Småland. Nähä, men då ville jag gå Media eller Hotell och Restaurang istället. Men det tyckte inte mamma var några framtidsyrken.

Det blev Natur och det sket sig och det blev Samhälle istället och jag gjorde det jag skulle, men minns inte ett skit, för jag var inte det minsta intresserad. Jag kan ingenting. Det enda jag njöt av var att äta och att ha Idrott med världens bästa Bengt Fisken Ohlsson. Geografi blev en smula intressant med Marko och av någon underlig anledning så började jag inse att demokrati var viktigt. Jag ville verkligen göra någonting, men visste inte var jag skulle vända mig. Jag var vice ordförande i elevrådet vilket inte innebar så jävla mycket. Ett elevråd som stank korruption, vilket jag genomskådade, skolkade ifrån och skrev rapporter om vilket gav mig ett MVG i något som kallades elevdemokrati.

Jag läste Statsvetenskap i Östersund, men det var ointressant. Jag ville ju bara förändra, så det blev Nationalekonomi istället, för pengar styr ju människan och matte var roligare än att skriva. Jag avskyr att skriva, det har ni väl märkt? Men det är skillnad på att skriva uppsatser och trams. Trams är så mycket lättare. Jag har en examen, eller egentligen en dubbel, men med samma ämnen, så jag räknar det som en. Utan denna värdelösa examen hade jag nog inte suttit där jag sitter idag. Här där jag jobbar med it, som jag inte har någon utbildning i förutom de där lektionerna på gymnasiet med Muhammed och Lars. Men här sitter jag alltså, lika vilsen som där hos syon med mamma som säger Näää.