Feministattack, ja tack!
Jag hatar män! Ni kan fara och flyga hela bunten! Ni är lata slynor som inte förtjänar den ställning ni har i samhället! Fy!
Antagligen finns det undantag, men jag har hittills aldrig varit i närheten av någon man som tänker som en kvinna. Finns det någon man som inte slarvar med städningen eller tycker att det är jobbigt att diska?
Nä! Jag tänkte väl det!
Scenario: Vi fikar, mina manliga arbetskollegor och jag (jag har bara manliga kollegor). Det blir disk. Diskussionen bär in på vem som ska ta bort disken. Lotten faller på Roger som sitter närmast matsalen. Det fnissas om att jag borde göra det, kvinnan är ju nämligen skapt efter diskbänkar. Först kom diskbänken och därefter skapades kvinnan. Jag fnissar inte, jag orkar inte. Kollegorna hävdar att män är effektivare och prioriterar andra saker istället. Jag hävdar att jag är minst lika effektiv. De hävdar att kvinnor har lättare att stänga av och kan rensa fisk i flera timmar medan män blir uttråkade mycket lättare. Jag tenderar att hålla med, men detta på grund av att kvinnor lider av duktighetssyndrom som vi har fått med oss sen vi var små. Vi har sett våra mödrar göra det de måste utan att tänka och känna. Vi blir likadana. Jag försöker att kämpa emot, men det går inte. Det dåliga samvetet förföljer mig dag som natt. Diska, städa, tvätta, diska, städa, tvätta och det spelar antagligen ingen roll om jag rymmer till skogs för det kommer att förfölja mig ändå. Såklart går jag med disken till matsalen, jag ser det inte som en börda. Det är inte det minsta betungande, jag nästan njuter av att göra det, den duktiga kvinnan i mig får lite föda.
Idag ska jag åka hem, jag ska vara ensam hemma, men ändå ska jag laga mat så att det räcker till matlådor till imorgon så att V får mat, jag ska förfasas över att det börjar bli dammigt i lägenheten och jag ska diska och torka diskbänken tills den blänker. Jag avskyr mig själv och mitt beteende som gör att jag binder mig i min könsroll. Jag kommer aldrig att komma loss.
Om jag blir stor ska jag bo i skogen och inte umgås med någon mer än mig själv. Jag ska lära mig själv att bli lat.
We'll be better off alone!
Varje gång jag är hemma och käkar hos min morsa så är det hon som lagar och hon som städar undan. Men jag försöker hjälpa till i det lilla. Men man kan som bekant inte lära gamla hundar att sitta, och i det här fallet är det inte jag som är hunden. Morsan är så rotad i sitt system att det är svårt att rucka på henne från spis och disk. Jag försöker dock kompensera det med att ge henne ryggmassage. En hjälpande hand i det tysta.
I alla andra situationer är jag däremot oftast den som står där med diskskum upp till armbågarna.
Jag vet ärligt talat inte vad jag vill ha sagt. Men nånting tror jag.
Återkommer när jag hittat tråden igen.
Jag tror jag förstår vad du är ute efter. Vi kvinnor har jävligt svårt att ta oss ur det där duktighetssyndromet. Men vi får inte så mycket hjälp heller. När männen börjar visa sin lathet suckar vi bara och fortsätter att göra det vi alltid har gjort. Jag hoppas att flickorna som är yngre än mig är bättre på att lata sig och vara oansvariga. Jag håller tummarna för dem. Själv är jag för längesedan förlorad och kommer bara att krypa längre och längre in i min grotta av bitterhet.
Det är svårt att bryta ett mönster även om man är medveten om det.
Förlåt.
Ja, detsamma gäller ju för mig. Jag önskar ju att jag kunde bryta mitt fröken-duktig mönster också. Vi får hjälpas åt.
Förlåt för att du inte kommer överens med min blogg