endumen

Kan de inte ta och städa bort alla bloggar som inte används. Va?

Kan jag få tala med nån ansvarig här!?

Såklart har jag fått skavsår av de nya pjucken och nu regnar det och jag glömde helt att jag skulle ha impregnerat dem innan jag tog på mig dem i morse. Kommer jag att döda dem när jag går hem?

Skavsår får jag av min bh också, tror att det är tvättdags hemma eftersom jag var tvungen att ta en av de osköna bysthållarna i morse. Eller så kanske jag ska ta hem högen med kläder jag har här på jobbet så jag slipper tvätta.

Möte om en kvart och därefter tänker jag börja planera hemresan. Oj, vad dagen har gått fort och jisses vad oproduktiv jag har varit.

Hur tar jag reda på om Vivi i själva verket är en robot? En robot med dåligt minne dessutom.

Svårt ord: Döma eller dömma?

Kan någon förklara detta för mig? Och eftersom min man är domare känns det extra viktigt att det blir rätt. Och om det nu stavas med ett m, varför gör det det? Det känns ju helt fel. Någon?

Idag ska V på bortamatch. Varje gång han säger att han ska på bortamatch så rycker jag till och undrar varför han inte kan stanna hemma och ligga med mig istället. Tycker att han kan vara lite mer diskret när han ska på bortamatch, men närå, han skryter om det flera veckor i förväg. För han ska ju på bortamatch och inte bortamatch. Men jag reagerar ändå på samma sätt varje gång han uttalar det.

Jag skickar ett mms till min far där jag tagit en bild på mitt nattduksbord och önskar honom en fin dag och berättar att hans bild står bredvid min säng eftersom han är min stora idol.

"Tack min pärla!" svarar far då. Jag blir glad men lite chockad och undrar vem som har sagt åt honom att skriva så. Det är ju inte hans egna ord, han har snott dem från någonstans. Jag är inte van vid att han skriver snälla saker, man gör inte sånt i vår familj, man är bister och arbetar och gnäller lite och så är man spydig och girig. Tror att famlijen T håller på att bli en bra familj till slut. Idag ska jag vara en pärla och gräva i fler brev och gråta floder.

Igår kändes det som att vi kom iordning i lägenheten, känns lite overkligt nästan att det kan gå så fort från att man hatar allt bara för att det ser för jävligt ut till det att det blir så fint att man inte riktigt förstår att det är här man bor.

Jag har dock sparat en massa kartonger som jag måste gå igenom. Började lite smått igår kväl efter att V's mor och bror blivit ivägkörda till nåt hotell i Gamla stan. Överst i en av kartongerna låg ett brev från min gamla pojkvän. Han den där som alltid kommer att vara den stora kärleken. Har svårt att tro att någon kommer att kunna ta den platsen. Det där brevet var ett hatbrev skrivet på mitt brevpapper. Herrn hade i ilska snott ett supergulligt brevpapper av mig och kryssat över de gulliga små figurerna på det för att vara elak, det kan jag garva åt. Han visste precis hur mycket jag älskade det där brevpapperet. Jag citerar:

"Du anser dig vara så intelligent och djup. Alla andra är så jävla ytliga och äckliga. Du vet inte ett skit. Allt du skriver är oftast bara tomma ord om pojkar och "tyck synd om mig". Faan L ta dig i kragen! Du ska veta att jag skäms över dig. Din sociala förmåga är nästan noll. Jag står inte ut med det. Jag skäms varje gång du är med mig och mina vänner, du är spydig och girig. Du kan sitta och småle när du tänker på dina pengar eller när du fått dina chips. Har du någonsin hört talas om generositet. Man måste vara generös och bjuda på sig själv. Du ska inte tro att du är någon förens du är någon. Väx upp och hitta dig själv eller vice versa."

Därefter följer några rader som jag aldrig reflekterat över de andra gångerna jag stött på det här brevet:

"Är det nåt som stör mig just nu så är det min psykiska hälsa. Jag mår riktigt dåligt. Jag vill inte träffa dig. Klumpen i bröstet bara växer. Jag vill inte vara med nån, det känns som jag har tappat bort mig själv på den långa vägen."

Det här brevet har funnits med i säkert sju år. Kan inte minnas att det tog slut efter det här brevet. Jag klängde mig säkert fast, men sen när jag försökte släppa taget var det han som klängde sig fast. Jag minns inte varför vi ens var tillsammans. Från början var det säkert kärlek, men sen då? Minns inte, minns inte att han mådde dåligt, minns bara att jag var elak. Jag längtade hela tiden efter bättre. Så som jag alltid har gjort: Missar jag den stora drömprinsen nu när jag befinner mig i det här förhållandet? Jag håller på att växa ifrån det där, ja, jag kan inte säga att jag är helt frisk, tanken slår mig ibland när jag är arg. Då funderar jag på om inte allt vore så mycket bättre om jag hade en kille som inte var intresserad av sport. Men sen undrar jag om det finns såna killar, och om de finns så måste det vara ganska påfrestande att ha en pojkvän som är som en själv. Jag tycker nog trots allt om att V är så sportintresserad som han är, då får jag ha mina klistermärken och brevpapper ifred, dessutom har jag aldrig hittat en karl som behandlar en disktrasa så väl. Tillbaka till brevet.

Jag har alltså sparat det i sju år och varje gång jag plockat upp det har jag gråtit över att jag är en så hemsk människa. Igår knölade jag ihop det och slängde det, V manade mig att göra det, han anser inte att jag är en exakt så hemsk människa som det stod i brevet. Jag är spydig säger han, men han vet att det är sån jag är bara. Usch, jag vill väl inte vara spydig heller. Måste sluta upp med det. Men jag väljer här att dementera brevet och försvara mig, det kanske var sådan jag var en gång i tiden, men jag vill inte vara det längre. Och om någon tycker att jag är en hemsk människa så får ni säga det så att jag kan bättra mig.

"Du anser dig vara så intelligent och djup. Alla andra är så jävla ytliga och äckliga. - Jag har aldrig ansett mig själv vara intelligent, eller har jag det? Ja, jag kanske har det, men jag har aldrig varit intelligent. Jag är ju en vanlig medelmåtta. Alltid. Jag minns inte hur det var när jag var nitton, hur jag tänkte eller vad jag kände, jag var ett barn fortfarande. Jag var absolut inte mogen att tänka på någon annan än mig själv. Jag var bara vilsen. Idag vet jag att jag är hyfsat bra och jag dömer ingen.

"Allt du skriver är oftast bara tomma ord om pojkar och "tyck synd om mig". - Det var det enda jag brydde mig om i min tonår.

Faan L ta dig i kragen! - Tror inte att jag fortfarande vet hur man tar sig i kragen.

Du ska veta att jag skäms över dig. Din sociala förmåga är nästan noll. Jag står inte ut med det. - Min sociala förmåga är fortfarande noll. Det är vad jag hävdar, men om man stoppar in mig i ett socialt sammanhang ska ni se att jag ändå lyckas hyfsat bra. Får fråga någon annan om det där, jag vill själv hävda att jag trots att jag ibland är panikslagen inför vissa saker så brukar det ordna sig. 

Jag skäms varje gång du är med mig och mina vänner, du är spydig och girig. - Ja, spydig är jag mot dem jag bryr mig mest om. Tror att det är så man är i min familj, min syster är likadan. Det är så vi kommunicerar. Jag ska tänka på det, jag lovar. Måste på något sätt tänka bort det där. Girig också, nej, det kan jag inte påstå. Jag har varit, jag vet, men nu skulle jag kunna ge bort min käraste ägodel.

Du kan sitta och småle när du tänker på dina pengar eller när du fått dina chips. Har du någonsin hört talas om generositet. Man måste vara generös och bjuda på sig själv. Du ska inte tro att du är någon förens du är någon. Väx upp och hitta dig själv eller vice versa." - Mina pengar, var jag verkligen sån? Inte nu längre väl? Näää.. Det där med chipsen är en lustig historia, det var verkligen det bästa jag visste, jag skulle kunna döda över chips. Bjuda på mig själv, jamen, det kan jag väl? Annars skulle jag väl inte ha den här bloggen.

Nu slänger jag brevet och lovar att bli en ängel.

MOhahahaha!

Hinner inte så långt, men jag hittade både kappa och stövlar igår. Jippie!

Fredagar alltså, de allra bästa dagarna. Varför måste fredagar vara såhär fina, vill ju aldrig att de ska ta slut. Ensamheten blir ju än värre efter en sån här fredag. Funderar på om jag ska unna mig att ta en sväng på stan efter jobbet.

Vet att jag nyss proklamerade om att tjuvar skulle få komma hem till mig och tjyva och att jag därför kanske inte borde införskaffa så mycket nytt, men men, jag skulle faktiskt behöva ett par damiga stövlar och en damig kappa. Jag ska ju till England snart och det är med jobbet och jag inbillar mig att jag inte kan gå i jympadojjor svettiga bomulls tröjor där. Några förslag?

Tjoho!
Det är fredag idag! Igår var jag ensam och deppig, det är jag även idag, men jag kämpar på ändå. Det är så jag gör. 
Det bästa med gårdagen var promenaden med den lilla prinsessan trots att jag frös om knäna.
Men idag är det som sagt fredag och jag peppar mig själv för ikväll ska jag banne mig sortera väskor och skruvar och lägga mattor på plats. I värsta fall får jag dricka vodka under tiden och gråta tills gråten förvandlas till skratt.
Varför jag gör såhär? Jo, för att såna är reglerna. Man kan inte roa sig förrän man är klar med allt det tråkiga.

Ånej, nu dog jag igen. Jag kanske aldrig kommer hem igen.

Hej och välkommen hem till mig och sno! Do it!
Ta gärna vad som helst som ligger på köksbordet, det är mest verktyg och skruvar och annat skräp jag samlat på mig genom åren som skulle kunna vara bra att ha. Det är jävligt mycket som har varit bra att ha.
I vardagsrummet mitt på golvet finner ni även en hög med väskor som ni gärna får tjuva.

Har fått lite idéer på julklappar. Är det någon som har varit snäll i år? Önskelista mottages här nedanför.

Jag ska sluta ljuga.
Jag är piss-sur och ni vet det.

Börjar kännas som att allt återgått till den normala tristessen. Åtminstone här på jobbet. Förutom att det är hiskeligt mörkt ute och jag har tänkt att jag ska cykla hem. Har inte fått med mig något headset heller så jag kan inte lyssna på radio under min långa mörka cykelfärd.

Har kommit ikapp något på bloggkoll, 104 inlägg kvar. Det är ju en dag imorgon också.